Hej!

Cesar har haft några lugna dagar nu i och med julfirande och på grund av att jag drabbats av en rejäl förkylning. Dessutom finns en orsak till och den är att en av hans hovar inte är helt fit for fight just nu, den har nämligen spruckit på ett ställe. Tack och lov kommer en hovslagare till oss på torsdag! Den vi brukar ha hade åkt på semester så det var inte helt lätt att få tag i någon annan nu inför jul och nyår då det var rätt fullbokat.

Min syster knäppte några fina julbilder på mig, Cesar och min ponny Noell på julafton. Kärlekslåten nedan är tillägnad mina fina hästar som gör mig lycklig varje dag. Man måste tycka om sina hästar massor om man ska kunna jobba tillsammans.

Utsikt från vår gård.

Den snygga lädergrimman fick jag och Cesar i julklapp av mamma, bra att ha när man åker transport så att den går av om det skulle hända något. Nylongrimmorna går ju sällan av.

Idag provade vi Ninas hack (min vän/hyr in sin häst i vårt stall) på Cesar, han kunde med nöd och näppe ha det då det var ponnystorlek, haha. Det var mamma som red Cesar idag och jag red Noell (min ponny) tillsammans med dem ut i skogen. Vi hade verkligen hoppats att hacket skulle fungera, men icke. Han blev stark som en oxe och gjorde ärligt precis det han ville och drog iväg och busade. Så det är helt enkelt inget bra alternativ, men vi kan ju använda det som vi bara ska skritta honom eller något. Dessutom ruskade han som tusan på huvudet av ren glädje/busighet så det kan faktiskt vara så att han ruskade lite på huvudet sist jag red honom också på grund av att han var lite oriden och busig. Vi ska såklart ändå kolla upp tänderna, men med tanke på att det inte fungerade med hacket så blir det mestadels bett ändå. Sist jag red på banan red jag med det raka gummibettet och när han är lite oriden så brukar det inte fungera lika bra med det så jag ska prova rida igenom honom med det tredelade bettet och se hur han är.

Hack.

Betten nedan brukar vi variera mellan, han tycker dock bäst om tredelat mässing och rakt gummi:

 När vi köpte honom reds han på ett rakt pessoabett i gummi som ni ser nedan:

Pessoabettet slängde vi direkt då jag personligen anser att det inte fyller någon bra funktion på någon häst. Till viss del är det ett hävstångsbett som trycker hästarna på nacken samtidigt som det är ett hissbett som alltså signalerar åt hästen att den ska upp med huvudet.  Jag anser att man ska försöka rida med så mjuk och jämn kontakt som möjligt med ett så milt bett som möjligt!

Jag har glömt att lägga upp projektplanen här, så här kommer en del utvalda saker som jag tycker kan vara väsentlig för utomstående:

Är det möjligt att tävla dressyr med en kallblodstravare?

1. INLEDNING

Under mina tonår har jag ridit och tävlat dressyr på ponny upp till nationell nivå, men nästa år räknas jag som senior och då får man inte tävla ponny längre. Så då blir det dags att börja tävla storhäst istället. Jag kommer under projektet att skola om en före detta travhäst vid namn Cesar S.T till att förhoppningsvis bli en trevlig dressyrhäst samt undersöka och fördjupa mig i hästens matspjälkning. Min mamma äger en kallblodig travare sedan två år tillbaka som jag sporadiskt hjälpt till att rida när jag har haft tid, men jag vill prova om det är möjligt att tävla honom i dressyr nu när jag ska gå över till storhäst. En annan anledning till att jag vill genomföra detta projekt är att Cesar var väldigt dålig på att äta under den första tiden mamma ägde honom och han var relativt smal när han flyttade hem till oss. Eftersom att han hade dessa problem så har det väckt en fascination för hästars matspjälkning som dessutom förenar mitt intresse för biologi med min passion för hästar.

1.1 Problembakgrund

Den kallblodiga travaren är ursprungligen framavlad ur den nordsvenska hästrasen. Nordsvensken är en av våra äldsta hästraser i norden och en av få inhemska raser i Sverige. De framavlades i mitten av 1800-talet genom en korsning mellan svenska lanthästar och norska kallblodslinjer och användes flitigt inom jord- och skogsbruk. Nordsvensken är en förhållandevis ”nätt” och liten typ av arbetshäst, men de är kända för att vara tåliga hästar och de har en utmärkt byggnad som draghäst – de har starka, kraftiga bogar med ändamålsenlig lutning och en lång rygg. Under början av 1900-talet blev travtävlingar alltmer populärt och nordsvenskens goda travförmåga gjorde att man ville ha en lättare typ av häst som var snabbare och smidigare. Det resulterade i att rasen blev alltmer uppdelad i en ädel typ och en grov arbetstyp. Enligt ne.se delade man 1964 upp den nordsvenska rasen i två, nordsvensk brukshäst och kallblodstravare. Kallblodstravaren är lättare och smidigare i modellen, även om grundbyggnaden till stor del liknar den nordsvenska brukshästen. Travartypen har med tiden förädlats alltmer, idag liknar de riktiga ”sporthästar” och de är väldigt pigga, energiska och arbetsvilliga individer med vaken uppsyn. Det största och svåraste arbetet med att skola om kallblodstravare till att bli dressyrhästar är att lära dem att galoppera på rätt sätt. På en travhäst vill man givetvis avla bort så mycket som möjligt av galoppgenerna, vilket ofta resulterar i att dessa hästar galopperar otaktmässigt.

En av grundförutsättningarna för att man ska kunna rida dressyr är just att hästen har tre rena, taktmässiga grundgångarter, vilket betyder att i skritt ska hästen röra sig fyrtaktigt, i traven tvåtaktigt och i galoppen tretaktigt. Dressyr är grunden för all annan klassisk ridning och innebär i tävlingssammanhang att man visar olika förutbestämda moment i hästens alla tre gångarter och desto högre klass du rider ju svårare blir rörelserna och kravet på att hästen måste bära mer vikt över sin bakdel ökar. Naturligt bär hästar ca 60 procent av sin vikt på frambenen och resterande på bakbenen. Med dressyrträning vill man successivt utveckla styrkan i bakdelen för att bakbenen och dess vinklar är mer lämpade för att bära upp ekipaget än frambenen, vilket minskar slitaget på hästarna. Domaren sätter under tävling betyg mellan 0-10 på varje enskilt moment där bl.a korrektheten i utförandet och kvaliteten bedöms. När hela ritten är genomförd bedöms även det allmänna intrycket där ryttarens sits och inverkan samt hästens gångartskvalitéer och harmonin mellan ryttare och häst är några av bedömningspunkterna. När man tränar dressyr är syftet i första hand att få hästen att bära ryttaren på korrekt sätt med sin muskulatur och att få den lyhörd och följsam. Målet är helt enkelt att hästen ska bli angenäm för ryttaren att rida och att ryttaren ska kunna ge så små signaler som möjligt till sin häst.

Genom årens lopp har dressyr, andra ridsportgrenar och travsporten växt enormt. Hästnäringen har blivit betydligt bredare och större på många plan och idag finns många tävlingshästar värda miljonbelopp. Bland annat detta fenomen med dyra hästar har lett till att allt fler hästar inte får möjlighet att röra sig fritt i hagar och få social kontakt med andra p.g.a skaderisken. De står uppstallade stora delar av dygnet, utfodras på bestämda tider och får då ofta en stor del av sin fodergiva i koncentrerad form, d.v.s pellets eller annan typ av müsliblandning. Denna typ av hästhållning är givetvis inte naturlig för en häst då de i vilt tillstånd betar gräs en stor del av dygnet. Frågan är bara om det spelar någon roll för hästarna, eller om vi människor generellt bör ändra på något för att underlätta för hästarnas matspjälkningsapparat och därmed får gladare hästar som presterar bättre? 

1.2 Syfte

Jag vill undersöka om det är möjligt att rida dressyr på en kallblodstravare. Många människor har förutfattade meningar om att det inte går att rida dressyr med travhästar så jag vill helt enkelt testa att utbilda en häst för att "slå hål" på myten om att det inte går. Målet med projektet är att jag ska kunna starta en lokal Lätt B klass till våren 2013, helst vill jag kunna uppnå godkänd poäng, dvs. minst 60 % av maxpoängen. Dessutom vill jag ha en fördjupad kunskap om hästars välbefinnande och matspjälkningsapparat. Som loggbok kommer jag att skriva en blogg för att inspirera andra ryttare som rider travhästar och kommer även att hålla i en liten föreläsning där syftet också är att inspirera och dela med mig av kunskaper kring både dressyrträning, projektet i sig, utvecklingen vi gör och matspjälkning.

1.3 Frågeställningar

Är det möjligt att tävla dressyr med en kallblodstravare?

Vilka skillnader finns mellan att träna en vanlig ridhäst och en kallblodstravare?

Hur fungerar hästens matspjälkningsapparat?

Vilka är de vanligaste sjukdomarna/problemen/störningarna som är kopplat till hästens matspjälkning? Vilka är orsakerna till dessa och varför är de vanliga?

Vilka symptom visas vanligen vid felaktig utfodring? Är symptomen fysiska, psykiska eller en blandning?

1.4 Avgränsning

Syftet att visa att det går att tävla dressyr med en före detta travhäst kan till viss del ses som att visa att det generellt går, men jag kommer begränsa mig till att utbilda en häst - vilket betyder att det inte säkert går att genomföra på alla kallblodstravare då hästar är individer med olika förutsättningar. Jag har även en begränsad tid och det betyder att jag inte skulle ha kunnat sätta upp ett så högt mål som tävling om det inte vore för att min mamma och till viss del även jag, redan ridit Cesar i två år innan projektets början så att han redan, till viss del, har en grundutbildning i dressyr. Om man har tänkt sig att börja med en häst direkt från travbanan, d.v.s en häst som kanske aldrig ens haft en ryttare på ryggen så skulle man inte kunna genomföra projektet på bara några månader, utan det skulle förmodligen kräva minst ett par års träning beroende på individ, träningsmöjligheter och ryttarens utbildningsnivå.

Med tiden och med mina förkunskaper (biologi B) i åtanke kommer jag studera matspjälkningen på en grundlig nivå, alltså inte på forskar- eller veterinärnivå. Dessutom kommer jag inte ha tillgång till, eller tillräckliga kunskaper för, litteratur på en sådan avancerad nivå. Jag kommer i första hand att intervjua personer som jag känner till och som jag vet har kunskaper inom området.

2. GENOMFÖRANDE

Det finns idag flera etablerade metoder för att träna hästar och det finns förmodligen lika många träningsscheman som det finns ekipage. Alla hästar är olika och har olika behov vad det gäller träningsupplägg. De metoder jag kommer att använda mig av är ren dressyrträning, tömkörning, markarbete/gymnastikhoppning, uteritter och miljöträning då det kommer generera i en allsidig träning. Han måste bli både stark och smidig, ha en god grundkondition och klara av att arbeta i nya miljöer för att kunna tävlas i dressyr och det kommer han få om han tränas på detta sätt.

2.1 Metoder

Dressyrträning: Största delen av träningen kommer att bestå av dressyrträning för att få honom lydig, följsam, mjuk och stark. Han kommer att utbildas efter den klassiska dressyrens utbildningsskala, dvs. balans, takt, kontakt (mjuk förbindelse mellan ryttarens hand och hästens mun), lösgjordhet (form, harmoni, mjukhet) och rakriktning (jämnt påskjut bakifrån så att hästen blir rak i bålen på raka linjer) i första hand, som sedan kan utvecklas till schwung (”gung” och spänst i stegen) och samling (hästen bär mer vikt över sina bakben och blir lättare i framdelen).

Tömkörning: Tömkörning går ut på att man arbetar hästen från marken och man använder långa tömmar som förbindelse mellan häst och människa. Tömkörning är bra för att man kan jobba med bl.a dressyrarbete, introducera nya övningar samt arbeta med cavalettibommar. Hästen kan då arbeta utan någon störning av ryttare, den får jobba med att hitta sin egen styrka och balans utan att ryttaren stöttar upp och hjälper hästen med det. Det kommer vi jobba med dels för variationen i träningen och för att vissa moment går lättare att arbeta på töm, som t.ex samling och bakbensstyrka.

Markarbete/gymnastikhoppning: Det är viktigt för en blivande dressyrhäst att tränas allsidigt och bli atletisk. Låga hinder och markbommar hjälper till att träna upp spänsten och styrka i rygg och bakdel. Pass av den här typen kommer att läggs in lite då och då för att variera arbetet och för att Cesar ska mängdträna sin galopp i olika tempon och steglängder. Eftersom han är avlad för att trava så måste mycket arbete läggas ner på att han ska ha styrkan att galoppera i en bra takt och bli flexibel, kunna länga och korta galoppsprången.

Uteritter: För att hålla hästens motivation uppe, kommer han att ridas en hel del i skog och mark. För att även träna kondition och balans används naturens variationer i underlag och terräng.

Miljöträning: På en tävlingsplats är det mycket som händer, musik spelas och en speaker pratar i högtalare. För en ovan häst kan det bli jobbigt och de kan bli väldigt spända och ”tittiga” på sin omgivning. Därför är det bra att åka iväg och träna i lite olika ridhus samt delta i klubbtävlingar och ”pay and ride”, så att de får en försmak av tävlingsmiljön och inte bara tränas hemma i tryggheten.

Det finns även andra typer av träningsfilosofier med hästar, som exempelvis akademisk ridkonst och western. Jag väljer dock att endast träna på klassiskt vis för att dressyr som gren hör till den klassiska ridningen och det skulle mestadels förvirra både mig och hästen om vi blandade in en massa olika ridstilar och träningssätt. Dessutom har jag ingen direkt erfarenhet av andra ridstilar sedan tidigare och där av är det inte aktuellt att börja praktisera dessa när jag ska utbilda och skola om en häst i det klassiska ridsystemet. 

2.4 Arbets- och tidsplan

Under november och december kommer Cesar att få tid att vänja sig vid att åka till ridhus och träningen kommer att bestå av mycket grundarbete. När december är slut ska han förhoppningsvis kunna gå avspänt i ridhus och blivit så stark att han orkar galoppera i bra balans, ett halvt varv åt gången i ridhus/på ridbanan. I januari och februari kommer jag successivt lägga in mer tekniska övningar och träna mer programdelar och senast i början av mars hoppas jag att hitta någon träningstävling för att miljöträna honom och checka av vad vi behöver träna mer på innan det är dags för de riktiga tävlingarna. (...)

5. KÄLLFÖRTECKNING

http://www.ne.se/nordsvensk-h%C3%A4st, 6/11 2012

Igår slutade jag ganska tidigt och tänkte då passa på att rida båda hästarna. Jag tog in Cesar och borstade honom som vanligt, sadlade, reflexade och skyddade på. När jag sedan skulle tränsa så ville han inte gapa för bettet, han flyttade undan huvudet hela tiden så det tog säkert  fem minuter innan jag fick in bettet i munnen på honom. Jag tyckte att det var lite konstigt, men å andra sidan så kan han ibland busa lite med allt möjligt.

Jag red ner till ridbanan och han var lite spänd för bilarna vilket han inte varit på ett tag nu (med mig iallafall). Började som vanligt med lite lösgjörande övningar i skritt, han släppte inte riktigt igenom som han brukar men jag startade med traven för att se om han skulle komma igång. Så snart vi började trava så tröck han upp nacken och släppte stödet - samtidigt som han ändå var stark och bet tag i bettet. Jag fortsatte tålmodigt en stund och böjde, gjorde övergångar och tempoväxlingar men jag fick inte till det och han kom inte fram till bettet som han brukar. Jag hoppade då av och spände upp nosgrimman ett hål och sänkte ner bettet ett  hål bara för att se om det gjorde någon skillnad. Det hjälpte ingenting och när jag provade att ta ett ledande tygeltag så ruskade han på huvudet (antagligen för att bettet rörde sig lite mer) och då avslutade jag, bättre att lyssna på hästen istället för att bara köra på när de inte är som de brukar.

När jag kom hem så resonerade jag lite med mamma och vi kom fram till att det var ett tag sedan han fick tänderna raspade så vi ska beställa tandläkartid åt honom efter jul. Det kan räcka med att det har blivit en liten vass kant som stör honom så det blir obehagligt av bettet. Tillsvidare får vi försöka rida honom på bettlöst hackamore så mycket som möjligt, vi har aldrig ridit honom med det så det blir spännande att se hur han reagerar.

Google-bild.

Nu har jag äntligen hittat en hoppsadel som passar till Cesar. Det är en dominussadel som ni ser på bilden ovan, fast min är svart. Jag har ännu inte ridit i den på Cesar, men mamma sa att den var mycket skön och passade perfekt. Jag har dock ridit i den på min ponny (de har i princip exakt samma mått och form på sina ryggar så den passar båda två) och jag kan verkligen hålla med mamma! Den är väldigt skön och man får precis rätt stöd i den. Det är en lättnad att hitta rätt och bra för Cesar att han slipper sin gamla sadel som inte ligger helt hundra.

Äntligen några filmklipp från en träning! Ingen superkvalité men det duger nog, svårt att få till bra filmer i ett mörkt ridhus med mobilkamera... Dessutom fick jag inte riktigt till musiken, men jag har försökt flera gånger och nu ger jag upp - det får vara som det är.

Som jag skrivit i ett tidigare inlägg så är jag mycket nöjd med träningen, men som ni ser så var han lite trött i galoppen och därför skakar han på huvudet i avbrotten, han var helt enkelt lite trött i både huvud, bakkärra och rygg. Det är dock inte så konstigt då det var någon vecka sedan vi tränade för tränare och så blev det många nya intryck på en gång för honom.  

Igår var det äntligen dags för ridhuspremiären och Cesar skötte sig perfekt, långt bättre än vad jag förväntat mig! Katarina var också med, vilket var välbehövligt efter en paus medan hon varit i utlandet och för att det varit kallt/snöigt hemma.

Han var riktigt förväntansfull innan vi åkte och sedan var han helcool när vi kom fram och lastade av. Under tiden vi sadlade i gången stod han som ett ljus medan han nyfiket kikade in i ridhuset. Jag kunde sedan skritta fram honom i lugn och ro, han var inte ett dugg spänd eller stressad. När jag började jobba honom så tittade han lite på speglarna och upp på läktarn, men så snart Katarina satt oss i arbete så slappnade han av och började koncentrera sig på mig.

När han blivit lite varm i musklerna fick vi börja trava över några bommar som låg framme, vi tränade lite spänst och balans - han skulle hålla en jämn takt både före och efter bommarna och svänga korrekt (utan att luta sig inåt eller springa på dubbla spår).

Huvudjobbet i traven var sedan att rida diagonaler med "skänkelvikning", vi red som skänkelvikning fast helt utan fokus på bakbenens korsande. Vi ville helt enkelt mjuka upp bogar och framdel ordentligt. Efter några varv mjuknade han riktigt bra och han fick ett riktigt trevligt schwung stundvis i traven på kortsidorna.

Till sist tog vi oss an galoppen. Vi övade den på ett voltspår på omkring 20m i diameter, då det var mest lämpligt nu när vi ridit så mycket rakt fram i skogen den senaste tiden. Vi la koncentrationen på fattningarna, avbrotten och korta sträckor med god galoppkvalité. Jag travade ett halvt varv, galopperade ett halvt varv osv. Han började bli lite trött och därav låg han på lite för mycket i handen, men i övrigt var han duktig. Han kickade lite i en fattning då jag "skickade iväg" honom för häftigt istället för att vänta ut galoppen, men annars gjorde han trevliga fattningar. I varje avbrott fick jag direkt svänga in på en mindre volt för att låta voltspåret fånga upp honom istället för att jag skulle få allt i handen. Man ska aldrig låta hästarna få lägga sig på handen för det betyder att de inte bär sig med den egna balansen och styrkan utan att ryttaren istället får göra allt jobb och det blir lätt en "dragkamp" i tyglarna. Katarina höll dock med mig om att han fått en mycket bättre galoppkvalité och att det är nyttigt för honom att få träna sin galopp i snön (i lagom dos givetvis) så att han tvingas ta i lite extra i varje språng och bli starkare. Det som jag dock måste tänka på är att inte vika mig i sidan i galoppen. Cesar är lite dålig på att ta min innerskänkel och lutar sig gärna mot den vilket gör att jag viker mig i innersidan och lägger vikten utåt istället för att påminna honom att ta skänkeln direkt, så Katarina fick tjata lite på att jag skulle ha huvudet riktat mellan hans öron och vara RAK i kroppen och därmed få en bättre inverkan. Det är något jag måste träna på tills nästa gång!

Några filmklipp från träningen kommer upp så snart som möjligt!

Cesar S.T

valack f. 2003

e: Pålex K. u: Trons Tilda ue: Trons Trollmin

153 cm i mankhöjd

Cesars pappa Pålex K.

Cesars morfar Trons Trollmin.

(OBS! bilderna är hämtade från google)

Cesar köptes i maj 2010, mamma ville ha en häst att rida både i skogen och träna lite smått med. Efter att vi bestämt oss för att det var en nordsvensk vi ville ha så hittade vi Cesar ganska snabbt och alla våra hjärtan smälte!

Provridning.

Provridning.

Cesar i transporten på väg hem till oss.

Första dagen!

Första veckan hos oss.

Den första tiden med Cesar var ganska jobbig, han var så otroligt spänd och när man hade honom på stallgången för att t.ex borsta så såg det ut som om man skulle ha stoppat in ett järnspett i halsen på honom och han steppade hit och dit. I ridningen var han också väldigt spänd och framförallt stel. Första gångerna vi tog ner honom till ridbanan så såg han antagligen det som en travbana - han taktade och stressade upp sig så mycket att han svettades trots att vi bara skrittade. När man red i trafiken och längs vägar där det "händer" mycket så var han väldigt tittig och stressad, i skogen var nog enda stället där han var ganska lugn och kunde slappna av lite. När han kom så kunde han start och stopp, svänga var lite jobbigt och svårt och han fattade endast vänster galopp, dessutom skrittade han med kortare steg i höger bakben.

Sommar 2010

Mamma rider Cesar.

Under sommaren så tog vi det ganska lugnt och red ut mycket, mamma red honom mestadels så att han skulle bli trygg och känna igen sig. På ridbanan red vi endast skritt och trav och vi gjorde mycket volter och serpentiner för att hans stela hals och bogar skulle mjukna. I skogen fick han galoppera lite under de flesta passen, han började smått att förstå höger galoppfattnings-hjälper också - men man fick kanske till en högerfattning av 10 försök, resten blev vänster galopp.

Höst 2010

Jag och Cesar under ett träningspass.

Under hösten fortsatte vi ungefär likadant och nu blev det allt lättare att svänga, han var mjukare och började emellanåt söka sig lite framåt-nedåt om än mestadels i en lite överdriven eftergift så var det en bra början. Skritten blev dessutom jämnare och mer elastisk.

Vinter 2010/2011

Jag och Cesar under ett träningspass.

Efter en lugnare period under senhösten med mestadels skrittrundor ute så kom vi igång lite mer på allvar med galoppen efter jul. Det märktes att det han lärt sig under halvåret hos oss hade fått sjunka in och han kändes starkare i kroppen och så hade han gått upp lite i vikt också. Som man kan se på bilderna ovan så gick han inte längre och "drog upp" magmusklerna. Eftersom balansen var bättre så att vi kunde galoppera på ridbanan så blev det lättare och lättare att fatta höger galopp när vi kunde hålla till på stora, böjda spår. 

Vår 2011

Belöning är viktigt!

När våren kom så gick han upp riktigt i vikt, man såg inte längre revbenen när han stod på stallgången. Han blev säkrare i galoppen och vi jobbade mycket med att galoppera lite längre sträckor, han orkade ungefär ett varv på lilla banan (20*40m) i slutet av våren.

Sommar 2011

Väldigt skönt att duscha!

Under sommaren 2011 utvecklades han otroligt mycket! Han började hitta en bra form i skritt och trav, var betydligt mjukare och lugnare. Att han blev mycket mjukare berodde dels på att vi tragglat väldigt mycket med böjning i ridningen, stretchat halsen åt sidorna med morot efter varje ridpass och att vi fick hjälp av equiterapeut samt massör för att lossa på en del låsningar/spänningar i halsen. Han orkade även galoppera lite längre sträckor, om än i ett väldigt högt och "springigt" tempo med lite sisådär takt.

Höst 2011

Här ser man tydligt hur mycket mjukare han blivit!

Under hösten fortsatte vi bara i samma spår som vi gjort under sommaren och då befästes verkligen galoppfattningarna, han tog i princip alltid rätt galopp (dvs den man bad om).

Vinter 2011/2012

Fin form!

Under vintern gjorde vi stora framsteg och han började bli väldigt rolig att rida! Han musklade sig fint och han började verkligen likna en RIDhäst! Formen började bli riktigt stadig och han gick att reglera på ett helt annat sätt, hans ridbarhet hade verkligen förbättrats med milslånga steg. Vi ställde upp i vår första klubbtävling och han var ganska spänd på banan, särskilt för domarbordet, men för att vara första gången så gick det riktigt bra. Eftersom vi red det lilla programmet innehållandes endast skritt och trav på mer än 60% fick vi en clear round rosett också. När vi deltog här, så träffade jag för första gången min nuvarande projekthandledare, vän och tränare Katarina! 

Vår 2012

Under våren red jag Cesar så mycket jag hann utöver min satsning med ponnyn och nu utvecklades gångarterna mycket. Han blev mycket mer spänstig och elastisk. En av sakerna jag saknade nu var lite mer ryggverksamhet. 

Sommar 2012

Sommaren kom och en kväll när jag hade ridit och stod och pysslade om honom så fick jag nästan som en uppenbarelse att Cesar skulle få bli mitt projektarbete, det var ju så självklart! Min ponnytid skulle snart vara över och när jag ändå hade en liten storhäst framför ögonen så tänkte jag att varför inte testa?

Dessutom fick jag superhjälp av Katarina som hjälpte mig att prova ut en dressyrsadel som visade sig passa både mig, Cesar och även Noell (ponnyn) alldeles utmärkt. Jag anlitade Katarina som både tränare och "tömkörare" och vi klickade direkt så när jag senare frågade om hon ville vara min externa handledare för det här projektet så svarade hon ja.

Nya sadeln sittet som klippt och skuret för oss!

Under första helgen i september fick jag och Cesar visa upp oss på "Hästens Dag" som vår klubb anordnade. Tyvärr spöregnade det hela dagen och Cesar var livrädd för alla paraplyer, han kändes stundvis okontrollerbar, fullständigt okoncentrerad och jag grät när vi var färdiga. Såhär i efterhand är jag ändå nöjd med vår insats och som ni ser på bilden ovan så var han väldigt fin att se på, ändå.